Den som har svårt med andningen

Så här var det:

läraren på en kundaliniyogakurs sa till mig efter en kriya, efter att vi vaknat upp igen från shavasana, att justja det är du som har svårt med andningen. Det här var i Umeå för många år sedan, på den tiden jag verkligen hade svårt att andas både på och utanför mattan, då när jag hade revbensupphakningar fulla bröstryggen och gulpade luft som vore det vatten. Men just det hon sa fastnade med mig. Jag som person har svårt att andas. Jag är rentav en person som andas fel. För jag tyckte mig förstå vad hon menade, att jag inte andades djupt nog, inte lugnt nog, inte några AUM i mina andetag inte. Och det blev en sanning i huvudet. När jag klev på mattan visste jag att min andning inte kommer att klaffa den här gången heller. Men faktum är att revbensupphakningarna släppte (var de fysiska i kroppen eller mentala i mina tankar) och jag slutade dricka luft, så jag fick ordning på min andning utanför mattan, men på mattan hade jag fortfarande samma känsla. Och då var det en befrielse när jag testade ashtangayoga första gången. Den andningen passade så lätt till mig! Den gjorde som jag!

Ashtanga är av många anledningar inte något jag valde att fördjupa mig i, och efter kursveckan tog jag inte med mig andningstekniken i min eget yogautövande, men jag tog med mig känslan. En hel vecka hade jag andats som jag skulle på mattan, och jag visste det inte för att någon sa det åt mig, men för att jag kände det. Nu ägde jag känslan när rörelserna och andetagen går samman, och det inte stramar över bröstet, inte rusar med tankar i huvudet. Och den känslan kan jag ju hitta igen till nu oavsett yogaform - det handlar mer om självkännedom än andningsteknik.