En kaffekopp & tankar om yin

Jag sitter med en kopp morgonkaffe vid köksbordet förbereder kvällens yinpass. Redan på måndagarna brukar jag börja längta efter att få dra ut på den där timmen med yin i en varm yogasal, med mjuk belysning, favoritmusik och massa kuddar. Den här hösten har jag ingen stress. Kanske är det för att jag är Jokkmokkare nu och tempot här är lugnare än där jag bodde förut. Kanske är det för att jag är lite äldre och har samlat på mig lite mer erfarenhet. Kanske är det för att jag har yinyogat så sablarns mycket sista åren. För rent fysiskt är mycket i förändring runt mig. Om en vecka börjar flytten in i ny, helt egen yogastudio där jag också får plats för massageverksamheten. I företaget lanserar jag flera nya tjänster och omstrukturerar arbetstiden rejält. Jag är mitt i en separation och om bara någon vecka flyttar hunden med sin husse till Finland. Det är stora yttre förändringar och min vardag kommer se helt annorlunda ut i november än den har gjort fram till nu. Men inuti mig är det inget som rusar och inget som rasar. Yin är den där lugna, kalla energin. Det är trögflytande och sakta. På yinyogaklasserna går vi in i en position, och sen är utmaningen att stanna där länge utan att lyssna på impulserna att rätta till, klia, flytta på något. Att våga möta det som är, om så bara för några minuter. Kaffet smakar extra bra idag och jag konstaterar att den här hösten är den mest yin hösten jag upplevt. Jag behöver inte skynda och jag behöver inte fly. Just denna höst står jag kvar och möter det som är. Och det är en förbannat fin känsla. God morgon!