Fler än en

Jag spikar upp tavlor på väggarna här hemma med långsamma poplåtar i bakgrunden. Är inne på tredje sjukdagen och det är både ovanligt och ovant och rastlöst. Jag är inte sjuk med något som smittar, men något som gör mig för svag för att massera eller leda yogaklasser, och de här dagarna har fått mig att (åter igen) reflektera över hur sårbart det är att bygga upp en småskalig verksamhet med klasser varje vecka och ingen inom köravstånd som har samma bakgrund.

Sökes: någon som vill leda yoga

Det vore ju fantastiskt att ha någon att ringa för att steppa in om det kör ihop sig, så om någon av er som yogar med mig läser det här och kan tänka sig börja hjälpa till på yogaklasser ibland: säg till! 

Jag lär gärna upp någon i grunderna i yinyoga eller kundaliniyoga för att kunna steppa in och ta en klass den gången jag blir sjuk. Så resonerade jag från start i MMA-fysen, så där finns det två andra som kan ta hand om träningen ifall att något skulle fallera för mig. Men den här veckan verkar alltså bli en sjukvecka; tisdag var jag riktigt dålig, onsdag tillbringade jag med att ta olika tester på sjukan, och idag är riktigt svajig igen. Förhoppningsvis listar de ut vad som är problemet snabbt. Det tar emot att avboka och boka om klienter som har sett fram emot en skön massage, för om jag har något som kan smitta är det så självklart att skona klienten från minsta hot. Men när det "bara" handlar om att jag är fysiskt svag, då är det svårare att acceptera.

När kollegerna för det mesta är online

Jag är medlem i flera grupper på facebook som är peppande att söka stöd när det kan kännas ensamt och lite fundersamt med situationer som den jag är i nu; hälsobranschen i Jokkmokk är inte gigantisk direkt. Det är inte alltid så lätt att veta vem jag ska vända mig till med mina funderingar (mamma funkar alltid såklart, men hon är ju i Japan just nu!).

Streetgäris är guld på många sätt för det är så brett och stort, Women's grappling network för all samlad kunskap om grapplingsporterna för någon som jag som så sällan har glädjen att träna med andra erfarna kvinnor eller högre bälten. Jag hänger med i den interna gruppen för SBG Manchester & UK för att följa med hur det går för träningskompisarna där. Dessutom är jag med i klassgrupp med andra kundaliniyogalärare som jag har gått utbildning tillsammans med, yinyogalärargrupp, och en grupp för alla massageterapeuter utbildade hos Svenska Hälsoteamet. De grupperna laddar med tips och trix vad gäller allt från stearinljus, bänkpapper, gravidyoga och klassuppbyggnad. Alla grupper har sina nischer, och alla har sina djup. Även om personerna där kan bistå med råd och en känsla av kollegial samvaro, så är dessvärre ingen av dem nära nog att bistå när den här kroppen svajar.

Istället tar jag det som en chans att lära mig svenska sjukvården igen efter flera år som utvandrad (har visserligen bott hemma igen i över ett år nu, men varit förskonad från hälsoproblem till nu). Jag håller tummarna att yogisarna hörsammar mina tips att rulla ut mattan hemma samma tid som de hade tänkt gå på klass, bokar om massagebehandlingarna till en bättre dag, och vankar av och an här hemma i väntan på att återhämta mig. 

Valpjakten då, undrar ni såklart?

Jorå.

Vi söker och spanar. Fingers crossed så verkar det som att vi har hittat en valpkull som kan passa oss. Den ska ju vara i lämplig skoterstorlek, ha bra vinterpäls och anlag för att bli duglig älghund nu när familjens gråa hjältar (en jämte & en gråhundsblandning) har pensionerats.

Jag hittade den här bilden från en joggingtur med Såhkkå i juni, när hon äntligen slutade vara skendräktig och blev intresserad av att hänga med mig till skogs igen. 

En fin påminnelse om att livet ska levas med hundsällskap. <3