Snön kom, Arlanda stannade och istället för att kliva ur gaten på Manchester airport på måndag kl 12, så blev jag fast på flygplatser i Sverige i alltför många timmar, tog en ofrivillig hotellnatt i Sollentuna och missade Karls begravning. Det bra med resan var att jag hann fundera en hel del medan jag stod i diverse köer, och att jag hittade en ny vinterjacka.

Det dåliga har jag inte riktigt samlat mig nog att beskriva, så jag värmer upp med att berätta om annat en stund:

Förra veckan blev både jag och sambon MMA-tränare. Efter tre intensiva dagar med minimala vätskepauser och maximalt med tekniker fick vi certifieringen i handen: nu är vi MMA-tränare för klass B. Hur fett är det!!!

Ibland var jag så på helspänn att få med mig allt att jag nästan bröt ihop, men hade ju inte tid för det för jag ville inte missa nästa detalj från geniet Omar Bouiche. Det var en riktigt häftig upplevelse och jag är oändligt tacksam över att jag åkte. Roligt var det också att komma hem och få besked från Framtidsbanken att de går in och sponsrar en del av kostnaden för att köpa in grapplingmattor till studion i Jokkmokk. Det betyder att vi snart kommer kunna starta igång med MMA-träning i Jokkmokk. Dream come true.

Jag läser loggböckerna från Finistère igen och hör mormors röst medan jag läser, njuter, njuter, njuter både av Bodils ord och av att känna mormors närvaro. Vi är inne på vecka fyra i skrivkursen och den här gången går jag inte kursen själv utan leder den endast, och det ger tid till att läsa lite mer än vanligt. Jag hittar guldkorn i så gott som alla texter jag tar mig igenom. Sanningar som hör till veckans tema på kursen, sanningar som hör till skrivande, till att vara människa, till att försöka ha ett drägligt liv.

En fin grej med att vara igång med läsningen är att det är så kompatibelt med kaffedrickande. Om du följde mig medan jag uppdaterade min privata instagram så vet du att jag älskar mitt svarta kaffe, men det är inte helt förenligt med yogaklasser och dagar vid massagebänken. Då är det en fin njutning att få pausa med adminjobb eller ledigdagar fulla av läsning, kaffe och turer med den här vilden:

Okej, jag börjar bli varm i skrivandet och det är dags att berätta klart om resan nu.

Egentligen har jag inte råd att ta ledigt, men jag gjorde det ändå eftersom döden inte visar hänsyn till ledigdagar och ekonomi. Jag skrev om Karl för några veckor sedan, ett blogginlägg som varken gjorde honom eller min känsla rättvisa, men som var det enda jag kunde få ur mig just då. Sen pausade satte jag sorgeprocessen för vi fick ett datum för begravning och jag bokade flygbiljetterna för att landa i god tid dagen före och sen stanna och träna med vännerna där och jag sket i att jag egentligen inte kände mig redo att vara borta en vecka varken från vårvintern hemma, från sambon, valpen eller företaget.

Om livet har lärt mig något så är det att ta chansen att sörja tillsammans om det går, och jag känner ingen i Sverige som kände Karl.

Jag känner ingen i Sverige som sörjer Karl.

Karl hör till den delen av mitt liv som finns i England, och jag ville ta mig till samvaron där för att göra plats för min sorg.

Jag har åkt mellan Sverige och England i 17 år och det här är första gången som resan blivit avbruten. Det var bara att se snövändret genom fönstret på Arlanda för att fatta att de skulle ha problem att hålla landningsbanorna öppna men herregud så besviken jag blev när jag insåg att jag inte tar mig till begravningen i tid. Istället fick jag åka hemåt igen och på planet norrut satte jag på hörlurarna, slog igång en instruktions-DVD som Karl har spelat in och grät.

Hur fasen gör man plats för sorgen över en person som är del av ens liv men inte av ens vardag?

Hur fasen går man igenom det ensam, som skulle behöva göras tillsammans?

Resan som inte blev av