Det är inte alla vänner en väljer.

Vissa personer är som magneter, som en alltid söker att ha nära på ett eller annat sätt. Idag tillbringade jag en stund av morgonen i närvaro av en sån magnet. Min bästis - en vänskap som omgärdas av praktiska omständigheter som aldrig går att förutsäga.

Vår historia går långt och ibland har jag varit honom till glädje, ibland har jag varit hans bekymmer. Men det är väl en del av att vara vänner, visst?

Men just nu grubblar jag mycket. Han är i en komplicerad situation och jag undrar om små saker jag gör kan få stora konsekvenser som jag inte egentligen önskar. Jag vet inte riktigt vad som är rätt, vad som är fel. Det jag vet är att ibland har jag varit önskad och efterlängtad, men långt ifrån alltid. Och just nu vet jag inte om jag är mer bekymmer eller glädje, jag vet inte om jag är önskad eller om han helst hade sluppit mig.

Jag har ändå en så stark känsla för vad vilken roll som är min. Så här många år in i vår vänskap vet jag att jag vågar lita på magkänslan, även om tankarna inte hänger med i alla vändningar. Och jag vågar lita på att även om omständigheterna förändras, så ska han och jag finnas för varandra ännu ett tag till.

Så jag lyssnar på Ingrid Olavas cover av Africa på repeat. Sjunger med:

It's gonna take a lot to drag me away from you
There's nothing that a hundred men or more could ever do

Och jag tänker på oss som de här löven som landat i varandras närhet. Kanske de föll från samma rönn, kanske de vuxit på olika stammar förut, men nu ligger de här bredvid varann och väntar in vintern.

De här dagarna ställer mycket på sin spets - inte för mig men för människor jag håller väldigt mycket av. Åren som kommer blir säkert tuffa, men vad vet jag om det egentligen?

Det enda jag vet är att vi har singlat ner sida vid sida till det här livet. Och det må vara en plats och en roll som för med sig kontroverser och utmaningar, men jag hade inte velat landa någon annanstans.

Gillar du det du läser? Här hittar du alla gamla blogginlägg.